Bankkraschen och assymetrisk information

Läste precis en artikel i DN (Vad var det som hände?) om finanskrisen. Det är tre professorer ( Mats Larsson, Per Strömberg och Martin Flodén) som alla ger sin bild av vad det hände.

Deras slutsatser går i princip ut på att bostadslån har givits som egentligen inte borde ha givits. Sedan har dessa bostadslån paketeras om och sålts vidare av bankerna. I och med vidareförsäljningen har informationen om riskerna med lånen försvunnit eller till och med medvetet förvridits (det är en fördel för en bank att tona ner riskerna med en produkt de säljer). I andra ord, vad det egentligen handlar om är asymmetrisk information.

När en person tar ett lån kollar den långivande banken upp att han eller hon har rimliga möjligheter att betala tillbaka lånet. Det finns en massa information som banken har tillgänglig om låntagaren (arbetsgivare, lön, bostadsort etc.). Men sen när banken väl säljer lånen vidare så buntar de ihop en massa låntagare och deras lån till en produkt och ger den en riskbedömning. I och med ihopbuntningen försvinner en massa information. Köparen har antagligen inget annat att gå på än den säljande bankens riskbedömning.

Sen är det säkerligen så att den köpande banken i sin tur buntar ihop ännu fler låneprodukter och säljer vidare ännu längre upp i kedjan. Igen, i hopbuntningen försvinner information.

Så i slutändan så sitter den X antal banker med en massa lån som de inte har informationen att bedöma risken för. Och sen för att göra det ännu värre så är dessa banker börsnoterade. Aktiehandlarna kan inte mer än gissa vilka banken som har dåliga lån - inte ens bankerna själva vet det ju, än mindre marknaden. Så när ryktet börjat gå att några banker sitter med Svarte Petter blir alla bankerna paria och så dyker aktiekurserna. Inte heller andra banker vet vad lånestatusen hos sina grannbanker och därför vågar inte de låna ut pengar till de olycksdrabbade bankerna. Allt penningflöde som behövs för en stabil marknad stannar av. Det är på grund av detta som staterna/riksbankerna i olika länder väljer att gå in med t.ex. lån till banker.

Men vad har egentligen hänt med ekonomin sen innan krisen. Egentligen ingenting förutom spridningen av information.

Nu pratar man mycket om hur vi ska lösa bankkrisen. Vissa säger att man ska låta marknaden styra och låta undermåliga banker får gå i konkurs och andra säger att bankerna är för stora för att låtas gå i konkurs.

Sen har vi frågan om regleringar. I veckans Focus läste jag en intervju med Peter J. Wallison, rådgivare åt Reagan. Artikeln avslutas med frågan och svaret:

Kan det bli för mycket reglering?
- Ja, det finns en fara för det. En alltför hårt reglerad marknad kan inte fungera ordentligt.

Antar att det är det traditionella svaret från en republikan. En demokrat hade antagligen sagt tvärt om. Själv ställer jag mig lite vid sidan och säger att om vi har rätt regleringar så behöver vi inte så hårda.

Hört talas om Boids? Det är en datorsimulering av flockbeteende hos fåglar. I princip har man kommit fram till att det behövs tre enkla regler för att få fåglarna att flyga i flock:

1. Flyg inte för nära dina grannar
   
2. Flyg i samma riktning som dina grannar
3. Flyg mot mitten av gruppen
   

That's it! Alternativet hade varit att bygga upp en komplext regelverk som styrde varje enskild situation och beteende. Det skulle ge ett väldigt mekaniskt och stelt system. Det är just detta som Wallison är rädd för. Jag tror han har rätt. Men lösningen är inte bara att avreglera marknaden, lösningen är istället att välja rätt regleringar.

Min personliga gissning är att en reglering som skulle kunna ge enorma resultat är lagar som försöker minimera assymetrisk information. Hade bankerna vetat risken med sina placeringar så hade de antagligen varit mycket mer restriktiva med att köpa dem vilket i sin tur skulle leda till att potentiella låntagare utan tillräckliga finansiella muskler inte skulle kunna få låna. Problemet löst!

I alla fall för bankerna, inte för låntagarna utan lån.